Tro

Jag har så länge jag kan minnas haft någon typ av Gudstro. Till en början hade den formen av det som bäst kan kallas en barnatro. En barnslig och enkel tro på att Gud finns och vill mig väl. Något som då uppfattades som en naturlig självklarhet. Rätt fint på något sätt. Jag brukar tänka att barnatron fungerar som ett startkapital som man får med sig i livet. Något man får med sig utan att man själv behöver göra något, men med åren och med mognaden måste man på egen hand ta ställning till tron. Den går inte i arv. Man får bara låna den ett tag. För egen del så var det nog i 20-års åldern som jag på allvar förstod att jag nu bar en egen Gudstro. Inte längre något jag lånat från mina föräldrar. Den blev min. 

Tron har för mig blivit något som ger mitt liv stadga, mening och sammanhang. Det låter pretantiöst men jag kan inte beskriva det på något bättre sätt. Det är lite som att hitta hem. Att hitta och acceptera tron är lite som att ta körkort. Det är inte att komma fram, det är att veta hur man börjar. Att vara en kristen är verkligen att i relation med gud och andra kristna vrida och vända på meningen med livet. En ständig resa mot en avlägsen destination. Tron är verkligen något av det som haft störst betydelse i mitt liv. Det har givit mig perspektiv och livsmening som inget annat. Att hitta tron är dock en resa som är unik för varje individ. Vi har våra olika erfarenheter, bakgrunder och referenspunkter. Att hitta tron tar tid och det måste få gå i rätt takt. Det är viktigt att varje individ får göra det på sitt sätt. Vi hittar till ungefär samma plats men på vårt sätt. Jag tror verkligen att alla människor har ett andligt behov som bara kan fyllas av Gud. Vissa perioder kanske det inte märks så mycket men ibland så genomgår man faser i livet då det andliga sökandet blir mer påtagligt och tar upp mer av vår uppmärksamhet. 

I den kyrka jag brukar besöka, Söderhöjdskyrkan, pratar vi om att det är vår uppgift som kyrka att hjälpa människor som befinner sig i dessa andligt sökande livsfaser att hitta rätt på vägen. Vi gör det genom en grundkurs i kristen tro som kallas för Alphakursen. Den används i hela världen och vi har arrangerat den i vår kyrka i många år. Jag vet inte alltid om kurs är rätt ord men det kanske är den bästa beskrivningen. Kursen består av ett mindre antal personer(5-10) som träffas under 12 måndagar och äter middag tillsammans, får lyssna på ett föredrag om den kristna tron och sedan i lugn och ro diskuterar och samtalar om alla frågor man har. Det är ofta väldigt givande och innerligt. Alla frågor är tillåtna och stor uppmärksamhet ägnas åt varje deltagares egna frågor och funderingar. Deltagandet är högst frivilligt men kursen kan vara beroendeframkallande och mot slutet av kursen brukar vi ha blivit riktigt goda vänner.  Här vidrör vi allt inom tron. Det är ett ypperligt tillfälle att testa och se om den kristna tron är något för dig. 

Jag jobbar sedan 5 år med alphakurserna i Söderhöjdskyrkan och måndag den 6:e februari startar vi med en större Tacokväll dit man kan komma och lyssna på det första föredraget. Det kostar inget och man bestämmer där och då om man vill komma den andra gången.  

Är du intresserad av att utforska den kristna tron med mig så är du hemskt välkommen!

www.soderhojdskyrkan.se/alpha

Mitt liv

Jag har en väldigt speciell relation till den här bloggen. Jag började blogga den 23 oktober 2004, 3 månader innan min syster, Sofia, gick bort i den ohyggliga flodvågen i sydostasien som dödade nästan en kvarts miljon människor. Börjar man att läsa sig bakifrån och framåt här på bloggen så kan man följa vad jag och min familj gått igenom i och med Sofias bortgång. Som här t.ex. då vi fortfarande väntar på besked. Det är lika doser obehagligt som intressant att följa händelseutvecklingen. Även om den värsta sorgen ligger bakom oss vid det här laget så är vi nog alla för alltid förändrade av denna händelse. Döden är obarmhärtig när den sliter nära och kära från varandra. Tårarna har slutat falla men man blir aldrig samma person som tidigare. Sorgen går över men allt blir inte som vanligt. Jag skulle hellre beskriva det som att livet tar en ny riktning, en parallellväg från den tidigare. Ett nytt sorts "vanligt" så att säga.

Något som jag inte hade räknat med när allt detta ohyggliga inträffade var hur nära man kommer andra människor som också förlorat någon nära. Jag lärt känna 4 olika personer som också förlorat syskon i alldeles för tidig ålder. Det är väldigt speciellt att prata med dem. Man behöver inte säga så mycket. Det mesta sägs i det tysta samförstånd som uppstår där vi minns och delar våra tidigare familjemedlemmar men också hur obarmhärtig döden faktiskt kan vara. Det är lite svårt att beskriva men det blir väldigt naturligt att dela detta med någon som också förstår. Det är trösterikt på något sätt.

Men hur man än vrider och vänder på det så har vi förlorat en dotter, en vän och en syster. Min och min frus dotter som föddes ett par år senare bär hennes namn: Amelie Sofia Nordkvist. Det kändes rätt på något sätt. Ett liv slutar och ett annat tar vid. Släkten följa släktens gång.